Varför honom, varför nu, varför någonsin?

jag har redan gått igenom de här en gång, utan honom.

-

jag vet inte. jag vet ingenting.

-

Hur fan kan jag vara så jävla dum? jag vet ju hur jävla fel han är,

han är inte bra, spelar ingen roll vad jag försöker intala mig själv, de hjälper inte.

finns ingen som kan få mig att ändra mig, vare sig jag vill eller inte.

det finns bara han.

-

Han med så fint leende, han med dom fina ögonen, han som får mig glad utan att göra nånting,

han som får mig att skratta, han som följde med mig hem, han som jag har haft så jävla roligt med.

jag behöver inte ha honom på det sättet, jag måste inte veta om han känner exakt likadant eller inte,

så länge han inte försvinner någonstans är jag glad, bara jag får skratta åt hans dåliga skämt, och le tillbaka

när han ler så är jag lyckligast.