Det blir för mycket efter ett tag.

Man ligger på marken med nånting över sig som trycker ner en,

varje gång man samlar kraft och ska försöka resa sig upp, blir trycket större.

Jag ska egentligen tacka för mitt liv, för hur bra mitt liv är jämfört med hur jag skulle kunna ha det.

för jag har inte upplevt andras problem och kan inte ens tänka mig hur det skulle vara utan

en familj, utan att ha någonstans att bo, ha någon att vända mig till, inte kunna klara dagen.

Jag vet bara att nu är det för mycket. Sista dagarna i skolan, vet inte hur många gånger jag har tänkt

"nu ska jag fixa det här" det händer inte, slutade åttan med 3, G:n resten IG, idag har jag 2 IG, resten G, VG och ett MVG, jävligt rädd för vart jag ska hamna, visst jag har bättrat mig i skolan, men det är fortfarande inte tillräckligt bra, ingenting är någonsin tillräckligt bra.

Trött på att aldrig räcka till, hur mycket jag än försöker och kämpar mig fram, räcker det aldrig.

Och hemma, vet inte ens vad jag ska säga om det.. bor i ett kloster med 1000 regler.

Försöker där också men det går inte, ingen blir nånsin nöjd. Sen kommer vi till att kämpa för dom man älskar,

killen, sin bästavän, ens mamma & pappa, vara en bra förebild för sina små systrar,

Jag har alla dom och många andra, endå känner jag mig så jävla ensam.

Trött på att kämpa för allt eller ingenting, för man får aldrig allting och slutar aldrig med ingenting, trött på

att bli sårad och känna klumpen i halsen, som blir större och större för varje gång.